Välkommen gröna, granna, sköna, sanna sommar...
Själv har jag nyss kommit hem från systemet, det är nämligen dags för helhelgsfest igen... Puuh! Knappt så man hämtat sig från festivalen förra helgen, men.. det ska bli kul det här ändå! :)
Ikväll väntar togasittning och togafest, vilket betyder att jag ska försöka se utungefär nånting såhär...
Bildbevis ska självklart upp så småningom.
Och imorrn väntar redan från klockan elva en heldag med tävlingar (vi ska vara utklädda till ett gäng fångar, mitt namnförslag var "Skönligan"), och sen finfest på kvällen. Märker nu när jag skriver att jag faktiskt tycker det ska bli riktigt roligt! :)
Nej, dags att köra ett sista plugg-ryck (den delen går fortfarande sämre än jag någonsin trott), sen så ska lakan strykas, ölen kylas och håret lockas...
Ha en underbar helg alla ni fina!
Puss!
Stressymptom, livsglädje och världens bästa mormor!
Eeeh... Det blev visst ett litet uppehåll ändå, jag som svor på att vara så duktig!
Men livet här nere har rullat på i en sån faslig fart att jag varit tvungen att - de få lediga stunder jag haft - bara försökt pyssla om mig själv. I slutändan är det ju den enda man har, och många gånger måste andra (läs: mamma) påminna en om sina egna gränser innan all energi, ork, motivation och glädje brunnit ut.
Hursomhelst! Efter att ha försökt övertala mig själv i ett par dagar att lyssna på kroppen, inte stressa ihjäl mig för någon annans skull osv, osv, så känns det bra. Inte jättejättejättebra, men bra. Det ligger fortfarande en stor klump frustration över det sista skolarbetet som ska in, och det är jag rädd för att det kommer göra tills den dagen vi kan skicka in rapporten och bara... släppa den här terminen. Och även om det har varit hysteriskt roliga helger och fantastiskt mycket fest, stoj och stim, så ska det bli skönt att komma hem och ibland bara kunna ägna en helg åt stugvistelse med skogsandning, vattenblänk i ögonen och filtliggande bokläsning. Puh, känner att den här terminen kört lite slut på mig. Fast jäkligt kul har det ju också varit...jag får prata lite om det en annan gång :) Nåja. Enough med det här ältandet!
Idag har jag åtminstone "sluppit" grupparbete då vårt projektföretag ändå inte ger oss något material att arbeta med, vilket betyder att 1- jag kunde lämna in min cykel på lagning (punka) och 2 - jag har hunnit tvätta! Detta skulle jag nog aldrig tidigare i mitt liv kunna kalla för vardagslyx, men när man är en aktiv student och bara kommit hem för att ramla ihop i en lite trött hög de senaste veckorna, är det här stora framsteg!
Dessutom vaknade jag imorse till ett sms som väckte leendet innan resten av kroppens muskler insett att det var morgon. Sen tog jag mig ut på en promenad så att nattens tunga andetag kunde bytas mot hoppfullt syre i lungorna. Fick en sån där "livet är fantastiskt ändå"-känsla när jag efter tio minuter i duggregn möttes av solen, samtidigt som ett träd skakade loss morgonregnet från grenarna. Att dessutom gå förbi små andfamiljer med små gula bollar till ungar gör ju inte dagen sämre. Bra morgon!
Nu sitter jag och försöker läsa, vilket är dööööden, men... samtidigt så har jag idag kunnat prata med bästaste Hultan (helt jävla overkligt att hon ska vara i Sverige i sommar! Kan knappt tro det), fått gulligt sms av sylle, fascinerats över det lilla knytet som växer i Malins magen (jag längtar tills vi ses!) och ska snart ge mig ut i spåret med Stålis. Hade bara varit pricken över i:et om min skäggiga himla karl kunde vara här också! ;)
OCH, sist men absolut inte minst, min alldeles otroliga, underbara, kramgoa, jättesnälla, snygga, omtänksamma och världsbästa mormor fyller år idag! Blev så glad att höra att kortet kom fram i tid, men hade gärna huggt av mig en arm om möjligheten att få åka dit imorrn funnits. GRATTIS Morm! Du är fantastisk!
Nej, nu ska jag läsa en stund till innan Stålis kommer hemrullande från skolan.
Avslutar med en bild som gör mig glaaad just nu. Jag <3 Sylle
Puss!
A brand new day.
Men åh, vad mycket bättre jag mår. Bestämde mig för att nu fick det vara nog och gick hela vägen hem med ett fokus på glädje, tacksamhet och lycka istället. Idag känns det som att huden stärkt på sig lite, Skööönt.
Nej, nu är det dags att ta tag i den här dagen :)
(Tack för igår, Stålis & Sylle och förlåt för mitt gnäll. Tack för imorse Fredrik - för att du orkar med mig när jag är som sämst. Tack för alla mail, Karin - jag lovar att skriva alldeles snart!)
Vi hörs, hörrni.
Puss!
.
Ibland är man inte starkare än en tanig liten kvist med för stora frukter på, liksom kutryggig av tyngden.
Och idag känns det som jag lika gärna kunde knäckas mitt på, bara vinden tog i lite, lite mer.
Hjärtslagen har gjort
Adressändring
flyttat till höften,
knäna,
någonstans
där de
nästan
inte
känns
Äh. Jag skyller på för lite sömn och håller tummarna att morgondagen bjuder på ett leende på mina läppar. Håll tummarna, will you?
Landslide.
Jag säger absolut inte att det skulle varit bättre, att jag inte är lycklig nu, att jag söker något annat. Det gör jag inte. Jag är världens lyckligaste, tröttaste, måndagsolängtande lilla tjej, och har det så bra att jag ibland knappt vågar tro på det själv. Men ibland kan jag inte hjälpa att jag undrar... Tänk om?
Livet tar sånna avstickare, slirar ut ur skarpa kurvor, landar en på landsvägar, skogsstigar, autobahns man aldrig trodde man skulle hamna på. Att sitta med huvudet vilandes mot fönstret på bilen, tåget, bussen, planet, och se hur vägarna man inte åker på slingrar sig bort, hur vissa av dem bara svischar förbi en kort sekund, hur andra hänger sig kvar som parallellgator länge, hur några kan vara oerhört svåra att hitta bort ifrån, finna avtagsvägar, hur andra kan få en att önska att de aldrig tar slut... Är det just där man skulle hamnat, och att de vägar man tyckt varit irrvägar, istället visat sig vara genvägar och faktiskt ledde hem?
Ja, hörrni, jag vet inte ens vad jag vill säga. Egentligen är jag bara trött på mig själv över att jag inte somnat än. Det finns ingen ro i min kropp, hur jag än letat, har inte funnits någon på hela dagen. Men jag har haft en väldigt fin helg, det har jag. Mer om den, och vad som komma skall, nästa gång.
Nattinatt.
KÄRLEK.
Som om det var någon som tvivlade efter mitt förra inlägg. Som om jag behövde övertalas mer. Som om det fanns någon tvekan i mitt bröst... Alltså HERREGUD. Har nyss suttit och varit helt förblindad av glädjetårar över vilken fantastisk respons jag fått från förra inlägget. Vilka underbara människor jag har ynnesten att omge mig med, tänk vilken obeskrivlig tur jag har haft att just jag fick bli en del av den här familjen... tänk hur bortskämd av kärlek man kan bli.
När man tror att man inte kan älska någon mer så byggs hjärtat ut med en sovalkov, en rymlig tvåa, en takvåning... Ja, herregud. Nu ska jag packa klart och ladda inför resan hem imorgon och sen ska jag bara passa på att älska allt jag bara orkar hela helgen! För med dessa människor så får jag alltid tiotusenfalt tillbaka.
Nej, det finns inga ord, bara en jävla massa kärlek.
Hemma, var ligger det nånstans?
Jag borde egentligen gå och lägga mig då arbetsrättstentan väntar klockan 8 imorgon... Men det enda jag har i huvudet är att jag snart ska få komma hem. Jag vet inte om det är att jag varit sjuk och ynklig i flera veckor, eller vad det är, men bara tanken på att få komma hem gör mig nästan gråtfärdig. Små, små saker känns som helt fantastiska bara de sker hemma. Allt ifrån att få städa upp efter någon, att få äta middag tillsammans med en varm människa, att få vakna upp mot någon annans andetag... Ja, fan, allt känns helt overkligt, fantastiskt, underbart! Jag kan knappt vänta tills jag får kliva in i hallen på Tullgatan och bara...vara hemma. Fredrik- jag saknar dig, din mun, dina jagislekar i lägenheten, dina pannpussar på morgonen, sättet du gör en eftermiddag på ICA till ett äventyr, trots att jag är blodsockergrinig... Jag kan inte ens nämna en hundradel av allt jag saknar. Men snart, snart, snart är jag hemma. Älskar dig, miljarders miljader.
Och jag längtar efter min familj. Nästan ont-i-magen-gråtklump-i-halsen-längtar. Har ägnat den här dagen, bland många andra, inte i skolböckerna som jag borde, utan på internet, helt fastnaglad i musikens värld. Jag har fått så mycket fantastisk musik hemifrån, så det liknar ingenting! All Queen, Elton John och Beatles som strömmat ut ur de där högtalarna, som bäddats in i huden under tiden mina ben har växt, mina mjölktänder lossnat och mitt hjärta både blivit väckt och brustit. Jag blir helt jäkla blödig där jag sitter. Vill inget hellre än att åka hem, krama om mamma, pappa, brorsan, mormor och morfar och bara berätta för dem i flera timmar om hur obeskrivligt mycket jag älskar dem. Hur mycket jag saknar dem när jag är alldeles för många mil bort, alldeles för många månader åt gången. Jag ser ju era rörelser i mina, era ord ekar i mina meningsuppbyggnader, er kärlek i den kärlek jag ger andra... Jag blev bara extra påmind av musiken, då jag gång på gång inser hur mycket den symboliserar min trygghet, mitt hem, min undanflykt när livet får mig att vilja krympa till ett barn igen och bara äta korv och makaroner och lyssna på er alla fem låtsasbråka över ett parti Canasta. Usch, nu måste jag sluta innan jag börjar stortjuta här nere i ett ensamt korridorsrum...
Hörrni - jag är ingenting utan er. Ni som skapat, byggt mig och aldrig någonsin, trots att jag varit både hemsk och gnällig, slutat älska mig. Jag förtjänar er knappt och jag hoppas ni någon gång, någon dag, förstår hur mitt bröst är sprickfärdigt av att kånka omkring på er hela dagarna. Ni har gjort mig till den jag är och jag hoppas att jag kan göra er lika stolta över mig som jag varje dag, varje situation, varje andetag är över er.
Jag älskar er.
http://www.youtube.com/watch?v=nC9Vt1xQ5Kw&feature=related
Jag sitter egentligen och tentapluggar...
Ville bara skriva att jag just den här sekunden är gööörlycklig! På fredag klockan tolv sätter jag mig nämligen på ett tåg hem till Sundsvall där en helg med helt fantastiska människor väntar. Skitsamma hur tentan går på torsdag, det får bli ett senare problem... Dessutom har jag spontanbokat en resa till Sthlm under sista April-helgen och kommer få spendera hur många timmar som helst med den här gobiten! ♥
Hihiiii, som jag längtar!!!
Nej, en snabbis var det. :)
Puss!
Att sakna.
Att sakna... Ja, ibland så trycks bara bröstet ihop till storleken av kärnhusen i höstens första äpplen, hela huden blir till ett stort utslag som bara kliar, kliar, kliar i bristen på närvaron av människor jag älskar alldeles för mycket. Och ibland undrar jag. Varför ska man fylla hjärtat med underbara, fantastiska, oersättliga människor när man ändå aldrig kommer kunna omge sig med allihopa samtidigt? När man alltid kommer golvas av minnen, gråta till låtar, skratta till bilder och upprepa som ett mantra i huvudet att människorna är för långt borta, alldeles för långt borta, obeskrivligt efterlängtade och bara helt enkelt: för långt borta... Och människorna jag omger mig med idag då, som barrikaderat stora landmassor i mitt hjärta, bara tanken på hur mycket jag kommer sakna också dem gör mig nästan olycklig. Jag vet att det är en del av livet, att alla dessa människor har en plats, en tid i mitt liv och att jag bara borde omfamna avståndet i tid och/eller rum med en tacksamhet att jag välsignats med att faktiskt ha fått träffa, har fått älska dem. Jag vet inte, det är väl det jag gör, oftast. Men ibland kan jag knappt hantera hur längtanskänslorna slår undan fötterna på mig, får mig att vilja släppa allt annat och bara åka, ta mig dit de är.
När de här känslorna tar över förbannar jag min känslighet, mitt alldeles för vidöppna hjärta som i skenet av avståndsmil låter som en ihålig trumma i mitt bröst. Det jag ville säga var väl, i en slags kärlekslängtan trots ledsna undertoner, att jag saknar er idag. Saknar er underbara människor som vore ni delar av min egen kropp. En hand i stockholm, en fot i tokyo, naveln i köping, och både vrister, nacke, handleder och ryggrad i Sundsvall...Alla mina strålande, makalösa, ljuvliga vänner, släktingar och kärlekar - Ni fattas mig ♥
En vecka kvar...
Tänk att jag varje dag sen vi skiljdes åt har gått och överrumplats av en sån obeskrivlig lycka, som att jag väntar mig att varje natt ska slå om till julaftonsmorgon. Jag har haft en glädje och förväntan istället för ångest och saknad, men nu börjar det fan bli dags att den här karln pallrar sig ner hit. En vecka kvar nu, och jag är som en 16-åring som inte kan sitta still, inte koncentrera sig utan bara flaxa omkring som fjärilarna jag nämnde i förra inlägget... Kom hit nu, älskling! Jag kommer aldrig kunna åstadkomma något vettigt förrän jag snusat i din nacke.
Annars sitter jag och ska läsa in mig lite på en text som skall presenteras på ett seminarium idag. Efter det väntar en panikartad eftermiddag, då det vankas drinkfest i korridoren. Jag, som är galet förkyld fortfarande, har nämligen varken handlat klart ingredienser, plastglas eller städat det sista på rummet. Det kommer som sagt bli en intressant eftermiddag, men säkert en rolig kväll! Imorgon väntar dessutom heldagsfest med PiLS på Suntrip! (http://www.suntrip.org/) Vi ska träffas redan typ nio och sen festa.. ja, ungefär ett dygn ;) Då det är rymd-tema kom jag på den briljanta idén att vi skulle vara svarta hål! Eeh... Vi kan behöva en del lyckönskningar med den utklädningen, men det blir säkert bra. Kul blir det definitivt, bara jag överlever den här kvällen.
Oj, nej, nu måste jag försöka slita tankarna från mannen i mitt liv, sluta dagdrömma och försöka åstadkomma något av någolunda värde.
Puss!
"Where have you been my long lost friend?"
Så, hehe, hur FAN uppdaterar man efter något sånt här? Egentligen är det väl ingen idé riktigt, utan hellre bara att köra på och hoppas att hjulen någon dag ramlar i rätt spår, att kärran slutar kränga så satans mycker i backarna. :)
Just nu, vilket kanske också kan förklara det oemotståndliga suget att blogga, sitter jag och ska plugga arbetsrätt. Skitintressant kurs faktiskt, det är det som grämer mig, när motivationen verkar grävt ner sig under husgrunden. Jag antar att en underbar Thailandsemester och en därtill lagd hemmaångest, förkylning och toklängtan efter människor jag älskar mest på denna jord inte direkt hjälper till att fästa principerna i LAS och MBL i mitt huvud. Men vad gör väl det om hundra år?! Jag har nämligen de senaste veckorna fått uppleva spontanäventyr med min alltid underbara Karin, fått träffa en glittrande Malin som bär mirakel i sin mage, bokat två hemresor redan denna vår (som kommer närmre för vartenda ord jag skriver!), pratat längtanssamtal med bästa Sylle, festat och myst med superhjälten Stålis, saknat alla mina 3 världsfina Emelie som är för långt borta, insett igenochigen att Linköping är sprickfärdigt av kärleken som finns i vissa människor här, haft tät telefontrafik med mormor, blivit gladmagad av min fina familj och som grädde på moset har fjärilarna i magen, som en gång planterades av världens två finaste bruna ögon, överlevt både torka och monsunperioder och vuxit till flera gånger storleken på trollsländor under jura-perioden (örnar x högre antal alltså, för er som blev osäkra ;)).
Nämen... Nu ska jag väl återgå till boken. Eller- vem försöker jag lura? Jag sitter nog här och drömmer mig bort en timme eller två tills Julia bjuder på häng á la Sveriges Mästerkock senare. Lagom skönt en onsdagskväll. Helgen som väntar kommer bli hänsynslös och jag som fortfarande är ynklig och förkyld får nog ta alla chanser till vila jag kan få, innan det smäller...
Förhoppningsvis hörs vi inom en något kortare tidsspann än sist... ;)
Löööv.
E
Bara ett litet inlägg...
That's about it.
:)
Innan jag uppdaterar om Paris så måste jag...
Brorsan. Jag älskar dig.
Du är den vackraste delen av mig
Det finns inga ord för
Dina händer alltid stödjande
Min rygg
Dina axlar alltid
Bärandes min tyngd
Mitt svårmod
Min bäste vän har du alltid varit
Min livräddare
som i tysthet vakat över,
Ständigt fångat upp
Mina uttröttade kroppsdelar
Alltid lappat ihop mig igen
Min livskamrat ska du alltid vara
Livet utan dig -en omöjlighet,
Bara tanken väcker rädslor
Dina steg finns ju också inom mig
Dina hjärtslag i mitt bröst
Samma blod i våra ådror
Du är den vackraste delen av mig
Har alltid varit,
men jag vågar inte säga att
Jag älskar dig
Fast vi båda vet
Att det är det enda i världen
Jag är säker på
Det enda i världen
Som betyder något.
♥
Glaaaad.
Jag fick VG på den erkänt svåra Sociologitentan och imorrn är det jag som drar till Paris.
Let's just say: det kunde varit värre.
Kvällen ämnar jag ägna åt att för ovanlighetens skull klappa mig själv på axeln, packa, möjligtvis plugga lite (men troligtvis inte) och försöka komma i säng i tid. Klockan 04:40 står det nämligen en taxi här ute och väntar på mig.
Är det nån som är vaken är ni mer än välkomna att ringa där vid 4 och kolla om jag är vaken...;)
Annars hörs vi när jag är tillbaka! (Tisdag kväll...)
Puss! Baguette! Petit! Eiffel! Brie! Ja, och sånt som kanske normaltalande fransmän hade sagt; Au revoir.
Den blivande bruden.
Uppdatering!
Livet är riktigt intensivt just nu, men jag försöker verkligen stanna upp och njuta, då det här nuet är livet och dessa dagar aldrig kommer igen. Det är lättare sagt än gjort när man borde plugga samtidigt som man borde träna samtidigt som man borde planera sittningar samtidigt som man borde skriva gyckel, samtidigt som man borde umgås mer med korridoren, samtidigt som man borde maila sina vänner oftare, samtidigt som man borde berätta för sin familj att man älskar dem oftare än man gör, samtidigt som man borde utveckla sig själv på alla sätt och vis...
Oh well...
Hursomhelst så är det mesta som händer nu bara väldigt roligt. Vi har dragit igång ordentligt med Pils, och jag växer i varje möte då jag faktiskt vågar mer än jag trott att jag skulle klara av. Nu återstår bara ett år av ytterligare utmaningar, men jag är taggad till tusen att möta dem med ett öppet sinne och en glädje i kroppen. Har redan skrivit ett par gyckel, sjungit dem för gruppen (!), och fått väldigt positiv feedback, så det här ska nog gå vägen tillslut, det här med. Posterna är satta och trots att vi gör allt som en grupp är jag numera sittning- och vice sponsoransvarig. Kul, kul, kul! Det kommer bli ett hejdundrande pils-år, men jag ser framemot det så intensivt så stressen och alla måsten kommer snarare bli en bieffekt av allt jag kommer lära mig! Närmast blir det jobb på lördagens kravall , gyckel och spons-möten, gyckel på Party i slutet av Februari, kick-off, tackfest, togasittning... ååh, vilken härlig vår som väntar! (men lite nervöst är det ju ändå...)
Utöver det så ska jag snart få träffa min karl igen, vilket jag längtat som en tok efter! Vi drar till Paris nästa Fredag (12:e) och kommer hem igen tisdagen därefter. Det kommer bli sååå skönt att få se honom, röra honom, ta honom i handen och samtidigt ta sig an Paris! Alla hjärtans dag i kärlekens land kanske inte är helt fel ändå... :)
What else?
JO!! I postlådan igår så låg det en inbjudan till Marta och Peters bröllop i Augusti! Jag skuttade omkring i närmare 40 minuter av ren och skär lycka. Det känns så bra och så fint allting, och att jag och Fredrik ska få vara med och dela deras dag gör mig så lycklig! Det är underbart att tänka på hur avstånd i både tid och mil inte alltid raderar känslan man en gång haft över en människa, kärleken till dig Marta. Allt vi gjort, sagt, känt tillsammans ligger kvar i kroppen, som en slags oraderbar sanning som alltid återkommer. Jag med mitt dåliga minne kan minnas sömnlösa nätter idetalj när vi sprang omkring utomhus, satt uppe och spontanskrev dikter, lagade tacopaj... Hur vi skrattade oss sönder och samman till små högar på golvet, över spöket laban, fuldans, kuddkrig... Hur mailen blev längre och längre, skapade noveller mellan oss, hur du alltid förstod vad jag menade, när ingen annan gjorde det. Hur du såg mig, hela mig, vågade möta mig i alla mina skepnader, tillät mig visa, vara, känna som jag gjorde. Hur du alltid dök upp, svarare, satte ord på och höll om mig när jag rasade samman. Du blev mitt klister, Marta, i en tid när jag inte ens trodde att klister existerade, och jag är dig evigt tacksam för den tiden vi var varandras andetag. Det finns ingenting jag skulle kunna säga eller ge dig som någonsin kan mäta sig med den värme och tacksamhet jag känner idag. Du räddade mitt liv en gång. Det hoppas jag du vet. Och om att åka upp till Baksjöliden, vara med och hurra allra högst på er dag och att på något sätt få lämna ett avtryck i det som kommit att bli din framtid på något sätt kan ge dig ens en hundradel tillbaka av vad jag känner just nu, när alla känslor sköljer över mig igen, så gör jag det gladeligen. Hundra gånger om. Tack igen, för allt. Jag hoppas du vet vad jag menar, förstår allt som ligger under detta, och tar till dig allt du bara kan. Vi ses i sommar!
Förresten så är det inte vilken dag som helst idag, utan världens bästa pappas födelsedag också. Jag får se om det blir ett blogginlägg i sig eller för privat för att lägga ut. Men hursomhelst så älskar jag dig Pappa. Jag vet att jag säger det alldeles för sällan, men jag hoppas att det skiner igenom, all stolthet och kärlek jag känner.
Du är bäst.
It's been awhile...
Jag vet; uppdateringen har varit bristfällig, men nu tänkte jag att det var dags, när det plötsligt uppenbarar sig en fri timme mellan alla andra saker man fyller dagarna (och kvällarna!) med.
Är tillbaka i Linköping efter ett helt fantastiskt "jullov" i Sundsvall, och jag vet inte om det är det, stressen inför kommande tentan eller bristen på sömn de senaste dagarna (har sovit kanske 3 timmar per natt) som gör att jag just nu inte känner mig så... positiv. Jag ska försöka skaka det av mig, men tänkte ägna mig åt just jullovet i detta inlägg så kanske glad-känslorna från då kan påverka mitt dagliga humör?
Always worth a shot, eller hur? :)
Jag fick alltså vara hemma i nästan en månad, och jag har haft det så fantastiskt bra att jag inte kunnat önska det bättre! (Kanske att det var liiite varmare bara, så man faktiskt kunde vara ute mer än man var...) När jag först kom hem hade Fredrik julstädat och det var så himla fint överallt att det nästan kändes overkligt att jag faktiskt varit där förr...
Sen fick jag vara med och handla gran. och vilken gran sen! Fyra meter hög reste den sig, och vi hade jävligt kul när vi hoppandes från golvet, balanserandes på stolar och klättrande i soffan försökte pynta den. Men jättejättemysig blev den, och graninförskaffandet kommer bli en stående tradition kommande år...
(Tyvärr har jag inte tålamod att ladda upp fler bilder nu, det får bli en annan gång. :) )
Att dessutom få spendera helt fantastiska kvällar med både underbar och älskad släkt och underbara och älskade vänner, gjorde ju inte saken värre. Kort sagt hade jag inte kunnat önska ett bättre "jullov", eller bättre människor att spendera det med.
...det som däremot inte känns lika bra är att imorgon kommer det en hemtenta på mailen och sen kommer jag sitta och slita håret i fyra dagar för att försöka få ihop något av värde med närmare ett dussin teoretiker. Dessutom är en av kursens böcker borta. Och jag längtar hem till Fredrik så jag nästan, nästan går sönder.
Det känns helt enkelt inte riktigt så bra just nu.
Men, vad sägs: Ska vi ta en paus på några dagar, ni och jag? Så kanske jag kan komma tillbaka med en nyfunnen glädje innehållandes en ny kurs, en vår med massor av spännande och självutvecklande aktiviteter, och en skrattfylld mage fylld av förväntan? Jag vet ju hur lyckosam jag är, hur mycket jag har att vara sjuuukt tacksam för, och hur jag egentligen lever ett riktigt jädra bra liv!
Men mer om det nästa gång. ;-) (och den planerade resan till Paris och London, såklart!)
Ikväll, då bristen på plugg-motivation är fullständigt självlysande i sin frånvaro, blir det nog film nere hos Millan och förhoppningsvis en god natts sömn innan hell on earth sätter igång imorgon. Wish me luck, helt enkelt.
Puss.
Amor Vincit Omnia.
Hallåja!
Det var ett tag sen jag skrev, men (som vanligt) har det varit fullt upp. Först förberedelser och utförande av Tackfesten 09 som gick jättebra! Alla var jättesnyggt utklädda där jag och Jocke mötte dem i dörren som pilot och flygvärdinna, och sen var det en helkväll med Gyckeltävlingar, bål och Marcus som spelade skitbra musik hela kvällen. Dessutom var det inga spyor att torka upp när kvällen rundades av! Städningen var klar vid halv 5 kanske och jag stupade i säng, då jag känt mig risig flera dagar.
Det verkar som jag åkte en sväng på sympatisjuka här nere i Linköping därefter... Pratade med mammi och hon, pappa och brorsan låg i feber allihopa (till och med katten hostade!), och se på tusan vem som låg i två dagar sedan... Alldeles rätt; Moi. Jag har i och för sig haft känningar redan veckan innan, men eftersom tackfesten gick av stapeln var det bara till att ignorera sjukdomsförloppet så gott det gick och hålla i hela vägen... men det kom ikapp senare att man inte tillät sig vila ordentligt.
Men sen dess har jag återigen laddat batterierna, först och främst i och med Fredriks besök i helgen. Som jag längtat! Tyvärr går timmarna med hans andetag i min absoluta närhet alldeles för fort och det var en tung dag igår när jag tvingades krama hela min livslust farväl och sätta honom på ett norrgående tåg. Motivationen föll till fötterna efter det, och jag har väl en sisådär 1000 sidor urslitteratur att läsa ikapp mig på, men nu gäller det att tänka positivt!
Jag har ändå i grunden glada känslor i magen. Mycket grundades i läsningen av underbara Karins blogginlägg (Du är värd hela världen!) och glädjen över att jullovet närmar sig med stormsteg, vilket kommer innebära mys med alla själar jag så stark saknar här nere. Jag ämnar ägna hela lovet åt total avslappning, insupande av glädje och njutning. Inga måsten, borde:n... bara ett ordentligt julmys, med delar av mitt hjärta, så till den grad att hela kroppen kommer vara så uppladdad av lycka att den kommer vara självlysande när jag sedan återvänder söderut.
Om drygt två veckor så kommer jag till världens finaste T-central, till världens finaste familj, en lägenhet så fylld av kärlek att jag kommer få pressa in resväskan i något hörn medan vi julpyntar, och, icke att förglömma, en karl som gång på gång, dag efter dag överrumplar mig med sin humor, sin omtänksamhet, sin kärlek och sitt enorma stöd för den sämre delen av sig själv som fick för sig att plugga 60 mil söderut en sisådär 4 månader sedan... Tack älskling. Det skulle aldrig gå om du inte var precis så underbar och fantastisk som du är.
Nej, nu ska jag nog slänga in mig själv i duschen innan jag kryper till sängs. Imorrn ska jag äta frukost framför julkalendern med Anna i korridoren, sen väntar skola heeela dagen och Body Pump klockan 18.30 på kvällen. Det kan behövas efter en helg med underbar Fredrik-lyx och PA-tjejernas julmys. :) Men HÄRLIGT har det varit!
Tack förresten igen Morm och Morf för lussekatter och pepparkakor! De var himmelskt goda och jag blev jättejättelycklig att ni skickat med Fredrik lite kärlek. Det ska jag ge tillbaka så fort jag kommer hem!
Sov gott hörrni.
/E
Ett litet tillägg bara:
Bifogar en gammal bild från Bucket-partyt vi hade med klassen för ett tag sen, för att symbolisera hur glad jag blev nu. Tack, tack, tack, tack. Ni är bäst. :)
Känner nästan kanelbullesdoften...
Här sitter jag och försöker läsa om feministiska teorier. Maktmekanismer hit och reproducering av könsordningar dit (känner du igen dig, Karin?)... Och det är inte det att det inte är intressant, jag är överlycklig att få läsa om något som faktiskt väcker tankar, är intressant och går att härleda till vad jag senare ska (förhoppningsvis) jobba med. I jämförelse med vetenskapsteori och forskningsmetodik är det här rena halleluja-moment (även om det är ett monstruöst antal sidor jag ska hinna läsa).
Men... det hade varit så mycket roligare att hänga med brorsan och Joel! Eller tagit en lång promenad i det skitkalla höstvädret. Eller legat med en kopp varm choklad framför en film, under en filt.
Nej, helst av allt skulle jag nog vilja, i just denna stunden, förflyttas till den tiden där jag bodde hemma. Där fredagarna innebar fredagsmys på riktigt, med hemmagjord pizza, godis och sikta mot stjärnorna på TV:n.
Där man kom hem från skolan en sån här svinkall höstdag och möttes av en värme i hallen, doften av pappas nybakade kanelbullar och Chess som spelas på stereon... Jag kan nästan varenda ton utan att ens ha lyssnat på låtarna ordentligt någon gång, och det är nästan så jag sitter här och gråter när jag på spotify letar upp de välbekanta tonerna som för med sig så många minnen att de nästan välter mig ur stolen. Så här sitter jag med böckerna uppslagna, musiken spelandes och med en hemlängtan till tryggheten, bara-vara-heten och kärleken som återfinns på Lastbåtsvägen.29. Nu får jullovet fan se till att komma! :) Jag längtar hem.
För att inte gå in på fler detaljer och bli alltför blödig så måste jag nog avsluta nu och gå tillbara och plugga lite. Avslutar med den här låten som jag faktiskt tycker bättre om än det engelska originalet;
Mamma och pappa - jag saknar er.
