KÄRLEK.
Som om det var någon som tvivlade efter mitt förra inlägg. Som om jag behövde övertalas mer. Som om det fanns någon tvekan i mitt bröst... Alltså HERREGUD. Har nyss suttit och varit helt förblindad av glädjetårar över vilken fantastisk respons jag fått från förra inlägget. Vilka underbara människor jag har ynnesten att omge mig med, tänk vilken obeskrivlig tur jag har haft att just jag fick bli en del av den här familjen... tänk hur bortskämd av kärlek man kan bli.
När man tror att man inte kan älska någon mer så byggs hjärtat ut med en sovalkov, en rymlig tvåa, en takvåning... Ja, herregud. Nu ska jag packa klart och ladda inför resan hem imorgon och sen ska jag bara passa på att älska allt jag bara orkar hela helgen! För med dessa människor så får jag alltid tiotusenfalt tillbaka.
Nej, det finns inga ord, bara en jävla massa kärlek.
Hemma, var ligger det nånstans?
Jag borde egentligen gå och lägga mig då arbetsrättstentan väntar klockan 8 imorgon... Men det enda jag har i huvudet är att jag snart ska få komma hem. Jag vet inte om det är att jag varit sjuk och ynklig i flera veckor, eller vad det är, men bara tanken på att få komma hem gör mig nästan gråtfärdig. Små, små saker känns som helt fantastiska bara de sker hemma. Allt ifrån att få städa upp efter någon, att få äta middag tillsammans med en varm människa, att få vakna upp mot någon annans andetag... Ja, fan, allt känns helt overkligt, fantastiskt, underbart! Jag kan knappt vänta tills jag får kliva in i hallen på Tullgatan och bara...vara hemma. Fredrik- jag saknar dig, din mun, dina jagislekar i lägenheten, dina pannpussar på morgonen, sättet du gör en eftermiddag på ICA till ett äventyr, trots att jag är blodsockergrinig... Jag kan inte ens nämna en hundradel av allt jag saknar. Men snart, snart, snart är jag hemma. Älskar dig, miljarders miljader.
Och jag längtar efter min familj. Nästan ont-i-magen-gråtklump-i-halsen-längtar. Har ägnat den här dagen, bland många andra, inte i skolböckerna som jag borde, utan på internet, helt fastnaglad i musikens värld. Jag har fått så mycket fantastisk musik hemifrån, så det liknar ingenting! All Queen, Elton John och Beatles som strömmat ut ur de där högtalarna, som bäddats in i huden under tiden mina ben har växt, mina mjölktänder lossnat och mitt hjärta både blivit väckt och brustit. Jag blir helt jäkla blödig där jag sitter. Vill inget hellre än att åka hem, krama om mamma, pappa, brorsan, mormor och morfar och bara berätta för dem i flera timmar om hur obeskrivligt mycket jag älskar dem. Hur mycket jag saknar dem när jag är alldeles för många mil bort, alldeles för många månader åt gången. Jag ser ju era rörelser i mina, era ord ekar i mina meningsuppbyggnader, er kärlek i den kärlek jag ger andra... Jag blev bara extra påmind av musiken, då jag gång på gång inser hur mycket den symboliserar min trygghet, mitt hem, min undanflykt när livet får mig att vilja krympa till ett barn igen och bara äta korv och makaroner och lyssna på er alla fem låtsasbråka över ett parti Canasta. Usch, nu måste jag sluta innan jag börjar stortjuta här nere i ett ensamt korridorsrum...
Hörrni - jag är ingenting utan er. Ni som skapat, byggt mig och aldrig någonsin, trots att jag varit både hemsk och gnällig, slutat älska mig. Jag förtjänar er knappt och jag hoppas ni någon gång, någon dag, förstår hur mitt bröst är sprickfärdigt av att kånka omkring på er hela dagarna. Ni har gjort mig till den jag är och jag hoppas att jag kan göra er lika stolta över mig som jag varje dag, varje situation, varje andetag är över er.
Jag älskar er.
http://www.youtube.com/watch?v=nC9Vt1xQ5Kw&feature=related
Jag sitter egentligen och tentapluggar...
Ville bara skriva att jag just den här sekunden är gööörlycklig! På fredag klockan tolv sätter jag mig nämligen på ett tåg hem till Sundsvall där en helg med helt fantastiska människor väntar. Skitsamma hur tentan går på torsdag, det får bli ett senare problem... Dessutom har jag spontanbokat en resa till Sthlm under sista April-helgen och kommer få spendera hur många timmar som helst med den här gobiten! ♥
Hihiiii, som jag längtar!!!
Nej, en snabbis var det. :)
Puss!
Att sakna.
Att sakna... Ja, ibland så trycks bara bröstet ihop till storleken av kärnhusen i höstens första äpplen, hela huden blir till ett stort utslag som bara kliar, kliar, kliar i bristen på närvaron av människor jag älskar alldeles för mycket. Och ibland undrar jag. Varför ska man fylla hjärtat med underbara, fantastiska, oersättliga människor när man ändå aldrig kommer kunna omge sig med allihopa samtidigt? När man alltid kommer golvas av minnen, gråta till låtar, skratta till bilder och upprepa som ett mantra i huvudet att människorna är för långt borta, alldeles för långt borta, obeskrivligt efterlängtade och bara helt enkelt: för långt borta... Och människorna jag omger mig med idag då, som barrikaderat stora landmassor i mitt hjärta, bara tanken på hur mycket jag kommer sakna också dem gör mig nästan olycklig. Jag vet att det är en del av livet, att alla dessa människor har en plats, en tid i mitt liv och att jag bara borde omfamna avståndet i tid och/eller rum med en tacksamhet att jag välsignats med att faktiskt ha fått träffa, har fått älska dem. Jag vet inte, det är väl det jag gör, oftast. Men ibland kan jag knappt hantera hur längtanskänslorna slår undan fötterna på mig, får mig att vilja släppa allt annat och bara åka, ta mig dit de är.
När de här känslorna tar över förbannar jag min känslighet, mitt alldeles för vidöppna hjärta som i skenet av avståndsmil låter som en ihålig trumma i mitt bröst. Det jag ville säga var väl, i en slags kärlekslängtan trots ledsna undertoner, att jag saknar er idag. Saknar er underbara människor som vore ni delar av min egen kropp. En hand i stockholm, en fot i tokyo, naveln i köping, och både vrister, nacke, handleder och ryggrad i Sundsvall...Alla mina strålande, makalösa, ljuvliga vänner, släktingar och kärlekar - Ni fattas mig ♥
En vecka kvar...
Tänk att jag varje dag sen vi skiljdes åt har gått och överrumplats av en sån obeskrivlig lycka, som att jag väntar mig att varje natt ska slå om till julaftonsmorgon. Jag har haft en glädje och förväntan istället för ångest och saknad, men nu börjar det fan bli dags att den här karln pallrar sig ner hit. En vecka kvar nu, och jag är som en 16-åring som inte kan sitta still, inte koncentrera sig utan bara flaxa omkring som fjärilarna jag nämnde i förra inlägget... Kom hit nu, älskling! Jag kommer aldrig kunna åstadkomma något vettigt förrän jag snusat i din nacke.
Annars sitter jag och ska läsa in mig lite på en text som skall presenteras på ett seminarium idag. Efter det väntar en panikartad eftermiddag, då det vankas drinkfest i korridoren. Jag, som är galet förkyld fortfarande, har nämligen varken handlat klart ingredienser, plastglas eller städat det sista på rummet. Det kommer som sagt bli en intressant eftermiddag, men säkert en rolig kväll! Imorgon väntar dessutom heldagsfest med PiLS på Suntrip! (http://www.suntrip.org/) Vi ska träffas redan typ nio och sen festa.. ja, ungefär ett dygn ;) Då det är rymd-tema kom jag på den briljanta idén att vi skulle vara svarta hål! Eeh... Vi kan behöva en del lyckönskningar med den utklädningen, men det blir säkert bra. Kul blir det definitivt, bara jag överlever den här kvällen.
Oj, nej, nu måste jag försöka slita tankarna från mannen i mitt liv, sluta dagdrömma och försöka åstadkomma något av någolunda värde.
Puss!
"Where have you been my long lost friend?"
Så, hehe, hur FAN uppdaterar man efter något sånt här? Egentligen är det väl ingen idé riktigt, utan hellre bara att köra på och hoppas att hjulen någon dag ramlar i rätt spår, att kärran slutar kränga så satans mycker i backarna. :)
Just nu, vilket kanske också kan förklara det oemotståndliga suget att blogga, sitter jag och ska plugga arbetsrätt. Skitintressant kurs faktiskt, det är det som grämer mig, när motivationen verkar grävt ner sig under husgrunden. Jag antar att en underbar Thailandsemester och en därtill lagd hemmaångest, förkylning och toklängtan efter människor jag älskar mest på denna jord inte direkt hjälper till att fästa principerna i LAS och MBL i mitt huvud. Men vad gör väl det om hundra år?! Jag har nämligen de senaste veckorna fått uppleva spontanäventyr med min alltid underbara Karin, fått träffa en glittrande Malin som bär mirakel i sin mage, bokat två hemresor redan denna vår (som kommer närmre för vartenda ord jag skriver!), pratat längtanssamtal med bästa Sylle, festat och myst med superhjälten Stålis, saknat alla mina 3 världsfina Emelie som är för långt borta, insett igenochigen att Linköping är sprickfärdigt av kärleken som finns i vissa människor här, haft tät telefontrafik med mormor, blivit gladmagad av min fina familj och som grädde på moset har fjärilarna i magen, som en gång planterades av världens två finaste bruna ögon, överlevt både torka och monsunperioder och vuxit till flera gånger storleken på trollsländor under jura-perioden (örnar x högre antal alltså, för er som blev osäkra ;)).
Nämen... Nu ska jag väl återgå till boken. Eller- vem försöker jag lura? Jag sitter nog här och drömmer mig bort en timme eller två tills Julia bjuder på häng á la Sveriges Mästerkock senare. Lagom skönt en onsdagskväll. Helgen som väntar kommer bli hänsynslös och jag som fortfarande är ynklig och förkyld får nog ta alla chanser till vila jag kan få, innan det smäller...
Förhoppningsvis hörs vi inom en något kortare tidsspann än sist... ;)
Löööv.
E
