Hellre ful och kul

Jag borde egentligen gå och lägga mig då arbetsrättstentan väntar klockan 8 imorgon... Men det enda jag har i huvudet är att jag snart ska få komma hem. Jag vet inte om det är att jag varit sjuk och ynklig i flera veckor, eller vad det är, men bara tanken på att få komma hem gör mig nästan gråtfärdig. Små, små saker känns som helt fantastiska bara de sker hemma. Allt ifrån att få städa upp efter någon, att få äta middag tillsammans med en varm människa, att få vakna upp mot någon annans andetag... Ja, fan, allt känns helt overkligt, fantastiskt, underbart! Jag kan knappt vänta tills jag får kliva in i hallen på Tullgatan och bara...vara hemma. Fredrik- jag saknar dig, din mun, dina jagislekar i lägenheten, dina pannpussar på morgonen, sättet du gör en eftermiddag på ICA till ett äventyr, trots att jag är blodsockergrinig... Jag kan inte ens nämna en hundradel av allt jag saknar. Men snart, snart, snart är jag hemma. Älskar dig, miljarders miljader.  

Och jag längtar efter min familj. Nästan ont-i-magen-gråtklump-i-halsen-längtar. Har ägnat den här dagen, bland många andra, inte i skolböckerna som jag borde, utan på internet, helt fastnaglad i musikens värld. Jag har fått så mycket fantastisk musik hemifrån, så det liknar ingenting! All Queen, Elton John och Beatles som strömmat ut ur de där högtalarna, som bäddats in i huden under tiden mina ben har växt, mina mjölktänder lossnat och mitt hjärta både blivit väckt och brustit. Jag blir helt jäkla blödig där jag sitter. Vill inget hellre än att åka hem, krama om mamma, pappa, brorsan, mormor och morfar och bara berätta för dem i flera timmar om hur obeskrivligt mycket jag älskar dem. Hur mycket jag saknar dem när jag är alldeles för många mil bort, alldeles för många månader åt gången. Jag ser ju era rörelser i mina, era ord ekar i mina meningsuppbyggnader, er kärlek i den kärlek jag ger andra... Jag blev bara extra påmind av musiken, då jag gång på gång inser hur mycket den symboliserar min trygghet, mitt hem, min undanflykt när livet får mig att vilja krympa till ett barn igen och bara äta korv och makaroner och lyssna på er alla fem låtsasbråka över ett parti Canasta. Usch, nu måste jag sluta innan jag börjar stortjuta här nere i ett ensamt korridorsrum...
Hörrni - jag är ingenting utan er. Ni som skapat, byggt mig och aldrig någonsin, trots att jag varit både hemsk och gnällig, slutat älska mig. Jag förtjänar er knappt och jag hoppas ni någon gång, någon dag, förstår hur mitt bröst är sprickfärdigt av att kånka omkring på er hela dagarna. Ni har gjort mig till den jag är och jag hoppas att jag kan göra er lika stolta över mig som jag varje dag, varje situation, varje andetag är över er.

Jag älskar er.

http://www.youtube.com/watch?v=nC9Vt1xQ5Kw&feature=related