Att sakna.
I ett snöigt Linköping har jag ägnat dagen åt att försöka skotta fram Bellas bil, ätit fiskpinnar i ett trött försök att få i mig mer fisk, och stirrat på en pärm med lagtexter som bara stumt stirrat tillbaka, utan minsta tendens till att samarbeta. Således går plugget inte lika bra som det borde, och i väntan på en fredagskväll ligger jag istället i min nyinköpta (hurra!) röda soffa och tänker på det där med saknad.
Att sakna... Ja, ibland så trycks bara bröstet ihop till storleken av kärnhusen i höstens första äpplen, hela huden blir till ett stort utslag som bara kliar, kliar, kliar i bristen på närvaron av människor jag älskar alldeles för mycket. Och ibland undrar jag. Varför ska man fylla hjärtat med underbara, fantastiska, oersättliga människor när man ändå aldrig kommer kunna omge sig med allihopa samtidigt? När man alltid kommer golvas av minnen, gråta till låtar, skratta till bilder och upprepa som ett mantra i huvudet att människorna är för långt borta, alldeles för långt borta, obeskrivligt efterlängtade och bara helt enkelt: för långt borta... Och människorna jag omger mig med idag då, som barrikaderat stora landmassor i mitt hjärta, bara tanken på hur mycket jag kommer sakna också dem gör mig nästan olycklig. Jag vet att det är en del av livet, att alla dessa människor har en plats, en tid i mitt liv och att jag bara borde omfamna avståndet i tid och/eller rum med en tacksamhet att jag välsignats med att faktiskt ha fått träffa, har fått älska dem. Jag vet inte, det är väl det jag gör, oftast. Men ibland kan jag knappt hantera hur längtanskänslorna slår undan fötterna på mig, får mig att vilja släppa allt annat och bara åka, ta mig dit de är.
När de här känslorna tar över förbannar jag min känslighet, mitt alldeles för vidöppna hjärta som i skenet av avståndsmil låter som en ihålig trumma i mitt bröst. Det jag ville säga var väl, i en slags kärlekslängtan trots ledsna undertoner, att jag saknar er idag. Saknar er underbara människor som vore ni delar av min egen kropp. En hand i stockholm, en fot i tokyo, naveln i köping, och både vrister, nacke, handleder och ryggrad i Sundsvall...Alla mina strålande, makalösa, ljuvliga vänner, släktingar och kärlekar - Ni fattas mig ♥
Att sakna... Ja, ibland så trycks bara bröstet ihop till storleken av kärnhusen i höstens första äpplen, hela huden blir till ett stort utslag som bara kliar, kliar, kliar i bristen på närvaron av människor jag älskar alldeles för mycket. Och ibland undrar jag. Varför ska man fylla hjärtat med underbara, fantastiska, oersättliga människor när man ändå aldrig kommer kunna omge sig med allihopa samtidigt? När man alltid kommer golvas av minnen, gråta till låtar, skratta till bilder och upprepa som ett mantra i huvudet att människorna är för långt borta, alldeles för långt borta, obeskrivligt efterlängtade och bara helt enkelt: för långt borta... Och människorna jag omger mig med idag då, som barrikaderat stora landmassor i mitt hjärta, bara tanken på hur mycket jag kommer sakna också dem gör mig nästan olycklig. Jag vet att det är en del av livet, att alla dessa människor har en plats, en tid i mitt liv och att jag bara borde omfamna avståndet i tid och/eller rum med en tacksamhet att jag välsignats med att faktiskt ha fått träffa, har fått älska dem. Jag vet inte, det är väl det jag gör, oftast. Men ibland kan jag knappt hantera hur längtanskänslorna slår undan fötterna på mig, får mig att vilja släppa allt annat och bara åka, ta mig dit de är.
När de här känslorna tar över förbannar jag min känslighet, mitt alldeles för vidöppna hjärta som i skenet av avståndsmil låter som en ihålig trumma i mitt bröst. Det jag ville säga var väl, i en slags kärlekslängtan trots ledsna undertoner, att jag saknar er idag. Saknar er underbara människor som vore ni delar av min egen kropp. En hand i stockholm, en fot i tokyo, naveln i köping, och både vrister, nacke, handleder och ryggrad i Sundsvall...Alla mina strålande, makalösa, ljuvliga vänner, släktingar och kärlekar - Ni fattas mig ♥
Kommentarer
Postat av: Malin
Åh!!!Älskade vän!Jag saknar dig massor här borta i Köping!Är så glad o upprymd över att min,vårt,lilla gasmonster ska få ha tant emma i sitt liv!<3 massor av pussar o kramar
Trackback
