November rain.
Sitter här på rummet med en molande värk i magen efter Fredrik, en klump i halsen som jag gång på gång sväljer och regn som faller utanför och gör hela världen lövgrötsgrå...
Det är helt enkelt INTE på topp idag. Efter ett lyckorus utan dess like i helgen känns det idag mer som... jag vet inte. Det är svårt att hitta ord, och just i det här gränslandet med Fredriks doft nästan kvar i näsan är jag bara... ledsen. Motivationen till att plugga (vilket jag borde) hittas inte timme efter timme, ambitionen att städa (vilket jag borde) sitter långt ner i fötterna, och orkar inte röra sig längre upp, och när folk skriver och frågar om träning eller Tv-häng för att vara lite social (vilket jag borde) känner jag mest bara för att lägga mig på sängen, dra täcket över huvudet och bara gråta ut tills det kanske dyker upp en morgondag där allt känns bättre.
Men. Jag har inte tid med det. Har alldeles för mycket att göra, och får ändå ingenting gjort. Jag. blir. tokig.
Ska försöka möta Karin uppe på Campushallen åtminstone och gå på lite Bodypump så kanske några träningsendorfiner kan hjälpa till att göra kvällen lite mer uthärdlig? Jag vet bara inte hur jag ska orka...
Förhoppningsvis kommer jag någon gång under kvällen kunna bryta detta jävla tankemönster av skit, och istället glädjas åt allt jag faktiskt har att glädjas över! Då kanske jag återvänder och skriver sånt som är värt att läsa också...
Fy bubblan för sånna här dagar!
Det är helt enkelt INTE på topp idag. Efter ett lyckorus utan dess like i helgen känns det idag mer som... jag vet inte. Det är svårt att hitta ord, och just i det här gränslandet med Fredriks doft nästan kvar i näsan är jag bara... ledsen. Motivationen till att plugga (vilket jag borde) hittas inte timme efter timme, ambitionen att städa (vilket jag borde) sitter långt ner i fötterna, och orkar inte röra sig längre upp, och när folk skriver och frågar om träning eller Tv-häng för att vara lite social (vilket jag borde) känner jag mest bara för att lägga mig på sängen, dra täcket över huvudet och bara gråta ut tills det kanske dyker upp en morgondag där allt känns bättre.
Men. Jag har inte tid med det. Har alldeles för mycket att göra, och får ändå ingenting gjort. Jag. blir. tokig.
Ska försöka möta Karin uppe på Campushallen åtminstone och gå på lite Bodypump så kanske några träningsendorfiner kan hjälpa till att göra kvällen lite mer uthärdlig? Jag vet bara inte hur jag ska orka...
Förhoppningsvis kommer jag någon gång under kvällen kunna bryta detta jävla tankemönster av skit, och istället glädjas åt allt jag faktiskt har att glädjas över! Då kanske jag återvänder och skriver sånt som är värt att läsa också...
Fy bubblan för sånna här dagar!
Kommentarer
Postat av: Karin
Usch. Jag vet precis hur det känns. Och det är förjävligt! Men jag vet också att det brukar gå över av sig själv, och det tror jag att du vet också :) Tror det bästa man kan göra är att bara acceptera att nu är det en sån dag igen, se till att få det absolut nödvändigaste gjort men skjuta resten på framtiden (man hinner med alla borden en annan dag!). Och efter en så känslofull helg som du haft så kanske det inte är så konstigt att kroppen reagerar med att stänga av lite... Hur mår du idag hjärtat?
Trackback
