Hellre ful och kul

Det här om att aldrig gå klart vissa stigar, att stänga av musiken innan låten är slut, att aldrig kunna flytta saker, händelser, personer till "färdigt"-högen... Det får mig att undra, sånna här sömnlösa nätter. Hur hade mitt liv sett ut, var hade jag varit om jag aldrig åkt hem den där morgonen, om jag sprungit ifatt den där natten, om jag skickat det där brevet, ringt det där samtalet, öppnat den där dörren, tagit den där handen?

Jag säger absolut inte att det skulle varit bättre, att jag inte är lycklig nu, att jag söker något annat. Det gör jag inte. Jag är världens lyckligaste, tröttaste, måndagsolängtande lilla tjej, och har det så bra att jag ibland knappt vågar tro på det själv. Men ibland kan jag inte hjälpa att jag undrar... Tänk om?

Livet tar sånna avstickare, slirar ut ur skarpa kurvor, landar en på landsvägar, skogsstigar, autobahns man aldrig trodde man skulle hamna på. Att sitta med huvudet vilandes mot fönstret på bilen, tåget, bussen, planet, och se hur vägarna man inte åker på slingrar sig bort, hur vissa av dem bara svischar förbi en kort sekund, hur andra hänger sig kvar som parallellgator länge, hur några kan vara oerhört svåra att hitta bort ifrån, finna avtagsvägar, hur andra kan få en att önska att de aldrig tar slut... Är det just där man skulle hamnat, och att de vägar man tyckt varit irrvägar, istället visat sig vara genvägar och faktiskt ledde hem?

Ja, hörrni, jag vet inte ens vad jag vill säga. Egentligen är jag bara trött på mig själv över att jag inte somnat än. Det finns ingen ro i min kropp, hur jag än letat, har inte funnits någon på hela dagen. Men jag har haft en väldigt fin helg, det har jag. Mer om den, och vad som komma skall, nästa gång.

Nattinatt.