Känner nästan kanelbullesdoften...
Här sitter jag och försöker läsa om feministiska teorier. Maktmekanismer hit och reproducering av könsordningar dit (känner du igen dig, Karin?)... Och det är inte det att det inte är intressant, jag är överlycklig att få läsa om något som faktiskt väcker tankar, är intressant och går att härleda till vad jag senare ska (förhoppningsvis) jobba med. I jämförelse med vetenskapsteori och forskningsmetodik är det här rena halleluja-moment (även om det är ett monstruöst antal sidor jag ska hinna läsa).
Men... det hade varit så mycket roligare att hänga med brorsan och Joel! Eller tagit en lång promenad i det skitkalla höstvädret. Eller legat med en kopp varm choklad framför en film, under en filt.
Nej, helst av allt skulle jag nog vilja, i just denna stunden, förflyttas till den tiden där jag bodde hemma. Där fredagarna innebar fredagsmys på riktigt, med hemmagjord pizza, godis och sikta mot stjärnorna på TV:n.
Där man kom hem från skolan en sån här svinkall höstdag och möttes av en värme i hallen, doften av pappas nybakade kanelbullar och Chess som spelas på stereon... Jag kan nästan varenda ton utan att ens ha lyssnat på låtarna ordentligt någon gång, och det är nästan så jag sitter här och gråter när jag på spotify letar upp de välbekanta tonerna som för med sig så många minnen att de nästan välter mig ur stolen. Så här sitter jag med böckerna uppslagna, musiken spelandes och med en hemlängtan till tryggheten, bara-vara-heten och kärleken som återfinns på Lastbåtsvägen.29. Nu får jullovet fan se till att komma! :) Jag längtar hem.
För att inte gå in på fler detaljer och bli alltför blödig så måste jag nog avsluta nu och gå tillbara och plugga lite. Avslutar med den här låten som jag faktiskt tycker bättre om än det engelska originalet;
Mamma och pappa - jag saknar er.
