Glaaaad.
Efter en morgon med inte ett utan TVÅ exploderade däck, och en räkning på 500 spänn, lite ångest över extrakostnader till förbannade SJ som aldrig kan vara i tid (jag hatar att vara såhär fattig!) och såklart över psykologitentan som närmar sig med stormsteg blev dagen plötsligt mycket bättre.
Jag fick VG på den erkänt svåra Sociologitentan och imorrn är det jag som drar till Paris.
Let's just say: det kunde varit värre.
Kvällen ämnar jag ägna åt att för ovanlighetens skull klappa mig själv på axeln, packa, möjligtvis plugga lite (men troligtvis inte) och försöka komma i säng i tid. Klockan 04:40 står det nämligen en taxi här ute och väntar på mig.
Är det nån som är vaken är ni mer än välkomna att ringa där vid 4 och kolla om jag är vaken...;)
Annars hörs vi när jag är tillbaka! (Tisdag kväll...)
Puss! Baguette! Petit! Eiffel! Brie! Ja, och sånt som kanske normaltalande fransmän hade sagt; Au revoir.
Jag fick VG på den erkänt svåra Sociologitentan och imorrn är det jag som drar till Paris.
Let's just say: det kunde varit värre.
Kvällen ämnar jag ägna åt att för ovanlighetens skull klappa mig själv på axeln, packa, möjligtvis plugga lite (men troligtvis inte) och försöka komma i säng i tid. Klockan 04:40 står det nämligen en taxi här ute och väntar på mig.
Är det nån som är vaken är ni mer än välkomna att ringa där vid 4 och kolla om jag är vaken...;)
Annars hörs vi när jag är tillbaka! (Tisdag kväll...)
Puss! Baguette! Petit! Eiffel! Brie! Ja, och sånt som kanske normaltalande fransmän hade sagt; Au revoir.
Den blivande bruden.
... Jag hittade fuldansbilderna. Skrattar så jag kissar på mig! En helt overderlig skatt har åter sett dagens ljus! Det blir nog nästan så att dessa måste med till bröllopsfesten. Blir man utslängd då? ;)
Uppdatering!
Hej!
Livet är riktigt intensivt just nu, men jag försöker verkligen stanna upp och njuta, då det här nuet är livet och dessa dagar aldrig kommer igen. Det är lättare sagt än gjort när man borde plugga samtidigt som man borde träna samtidigt som man borde planera sittningar samtidigt som man borde skriva gyckel, samtidigt som man borde umgås mer med korridoren, samtidigt som man borde maila sina vänner oftare, samtidigt som man borde berätta för sin familj att man älskar dem oftare än man gör, samtidigt som man borde utveckla sig själv på alla sätt och vis...
Oh well...
Hursomhelst så är det mesta som händer nu bara väldigt roligt. Vi har dragit igång ordentligt med Pils, och jag växer i varje möte då jag faktiskt vågar mer än jag trott att jag skulle klara av. Nu återstår bara ett år av ytterligare utmaningar, men jag är taggad till tusen att möta dem med ett öppet sinne och en glädje i kroppen. Har redan skrivit ett par gyckel, sjungit dem för gruppen (!), och fått väldigt positiv feedback, så det här ska nog gå vägen tillslut, det här med. Posterna är satta och trots att vi gör allt som en grupp är jag numera sittning- och vice sponsoransvarig. Kul, kul, kul! Det kommer bli ett hejdundrande pils-år, men jag ser framemot det så intensivt så stressen och alla måsten kommer snarare bli en bieffekt av allt jag kommer lära mig! Närmast blir det jobb på lördagens kravall , gyckel och spons-möten, gyckel på Party i slutet av Februari, kick-off, tackfest, togasittning... ååh, vilken härlig vår som väntar! (men lite nervöst är det ju ändå...)
Utöver det så ska jag snart få träffa min karl igen, vilket jag längtat som en tok efter! Vi drar till Paris nästa Fredag (12:e) och kommer hem igen tisdagen därefter. Det kommer bli sååå skönt att få se honom, röra honom, ta honom i handen och samtidigt ta sig an Paris! Alla hjärtans dag i kärlekens land kanske inte är helt fel ändå... :)
What else?
JO!! I postlådan igår så låg det en inbjudan till Marta och Peters bröllop i Augusti! Jag skuttade omkring i närmare 40 minuter av ren och skär lycka. Det känns så bra och så fint allting, och att jag och Fredrik ska få vara med och dela deras dag gör mig så lycklig! Det är underbart att tänka på hur avstånd i både tid och mil inte alltid raderar känslan man en gång haft över en människa, kärleken till dig Marta. Allt vi gjort, sagt, känt tillsammans ligger kvar i kroppen, som en slags oraderbar sanning som alltid återkommer. Jag med mitt dåliga minne kan minnas sömnlösa nätter idetalj när vi sprang omkring utomhus, satt uppe och spontanskrev dikter, lagade tacopaj... Hur vi skrattade oss sönder och samman till små högar på golvet, över spöket laban, fuldans, kuddkrig... Hur mailen blev längre och längre, skapade noveller mellan oss, hur du alltid förstod vad jag menade, när ingen annan gjorde det. Hur du såg mig, hela mig, vågade möta mig i alla mina skepnader, tillät mig visa, vara, känna som jag gjorde. Hur du alltid dök upp, svarare, satte ord på och höll om mig när jag rasade samman. Du blev mitt klister, Marta, i en tid när jag inte ens trodde att klister existerade, och jag är dig evigt tacksam för den tiden vi var varandras andetag. Det finns ingenting jag skulle kunna säga eller ge dig som någonsin kan mäta sig med den värme och tacksamhet jag känner idag. Du räddade mitt liv en gång. Det hoppas jag du vet. Och om att åka upp till Baksjöliden, vara med och hurra allra högst på er dag och att på något sätt få lämna ett avtryck i det som kommit att bli din framtid på något sätt kan ge dig ens en hundradel tillbaka av vad jag känner just nu, när alla känslor sköljer över mig igen, så gör jag det gladeligen. Hundra gånger om. Tack igen, för allt. Jag hoppas du vet vad jag menar, förstår allt som ligger under detta, och tar till dig allt du bara kan. Vi ses i sommar!
Förresten så är det inte vilken dag som helst idag, utan världens bästa pappas födelsedag också. Jag får se om det blir ett blogginlägg i sig eller för privat för att lägga ut. Men hursomhelst så älskar jag dig Pappa. Jag vet att jag säger det alldeles för sällan, men jag hoppas att det skiner igenom, all stolthet och kärlek jag känner.
Du är bäst.
Livet är riktigt intensivt just nu, men jag försöker verkligen stanna upp och njuta, då det här nuet är livet och dessa dagar aldrig kommer igen. Det är lättare sagt än gjort när man borde plugga samtidigt som man borde träna samtidigt som man borde planera sittningar samtidigt som man borde skriva gyckel, samtidigt som man borde umgås mer med korridoren, samtidigt som man borde maila sina vänner oftare, samtidigt som man borde berätta för sin familj att man älskar dem oftare än man gör, samtidigt som man borde utveckla sig själv på alla sätt och vis...
Oh well...
Hursomhelst så är det mesta som händer nu bara väldigt roligt. Vi har dragit igång ordentligt med Pils, och jag växer i varje möte då jag faktiskt vågar mer än jag trott att jag skulle klara av. Nu återstår bara ett år av ytterligare utmaningar, men jag är taggad till tusen att möta dem med ett öppet sinne och en glädje i kroppen. Har redan skrivit ett par gyckel, sjungit dem för gruppen (!), och fått väldigt positiv feedback, så det här ska nog gå vägen tillslut, det här med. Posterna är satta och trots att vi gör allt som en grupp är jag numera sittning- och vice sponsoransvarig. Kul, kul, kul! Det kommer bli ett hejdundrande pils-år, men jag ser framemot det så intensivt så stressen och alla måsten kommer snarare bli en bieffekt av allt jag kommer lära mig! Närmast blir det jobb på lördagens kravall , gyckel och spons-möten, gyckel på Party i slutet av Februari, kick-off, tackfest, togasittning... ååh, vilken härlig vår som väntar! (men lite nervöst är det ju ändå...)
Utöver det så ska jag snart få träffa min karl igen, vilket jag längtat som en tok efter! Vi drar till Paris nästa Fredag (12:e) och kommer hem igen tisdagen därefter. Det kommer bli sååå skönt att få se honom, röra honom, ta honom i handen och samtidigt ta sig an Paris! Alla hjärtans dag i kärlekens land kanske inte är helt fel ändå... :)
What else?
JO!! I postlådan igår så låg det en inbjudan till Marta och Peters bröllop i Augusti! Jag skuttade omkring i närmare 40 minuter av ren och skär lycka. Det känns så bra och så fint allting, och att jag och Fredrik ska få vara med och dela deras dag gör mig så lycklig! Det är underbart att tänka på hur avstånd i både tid och mil inte alltid raderar känslan man en gång haft över en människa, kärleken till dig Marta. Allt vi gjort, sagt, känt tillsammans ligger kvar i kroppen, som en slags oraderbar sanning som alltid återkommer. Jag med mitt dåliga minne kan minnas sömnlösa nätter idetalj när vi sprang omkring utomhus, satt uppe och spontanskrev dikter, lagade tacopaj... Hur vi skrattade oss sönder och samman till små högar på golvet, över spöket laban, fuldans, kuddkrig... Hur mailen blev längre och längre, skapade noveller mellan oss, hur du alltid förstod vad jag menade, när ingen annan gjorde det. Hur du såg mig, hela mig, vågade möta mig i alla mina skepnader, tillät mig visa, vara, känna som jag gjorde. Hur du alltid dök upp, svarare, satte ord på och höll om mig när jag rasade samman. Du blev mitt klister, Marta, i en tid när jag inte ens trodde att klister existerade, och jag är dig evigt tacksam för den tiden vi var varandras andetag. Det finns ingenting jag skulle kunna säga eller ge dig som någonsin kan mäta sig med den värme och tacksamhet jag känner idag. Du räddade mitt liv en gång. Det hoppas jag du vet. Och om att åka upp till Baksjöliden, vara med och hurra allra högst på er dag och att på något sätt få lämna ett avtryck i det som kommit att bli din framtid på något sätt kan ge dig ens en hundradel tillbaka av vad jag känner just nu, när alla känslor sköljer över mig igen, så gör jag det gladeligen. Hundra gånger om. Tack igen, för allt. Jag hoppas du vet vad jag menar, förstår allt som ligger under detta, och tar till dig allt du bara kan. Vi ses i sommar!
Förresten så är det inte vilken dag som helst idag, utan världens bästa pappas födelsedag också. Jag får se om det blir ett blogginlägg i sig eller för privat för att lägga ut. Men hursomhelst så älskar jag dig Pappa. Jag vet att jag säger det alldeles för sällan, men jag hoppas att det skiner igenom, all stolthet och kärlek jag känner.
Du är bäst.
